Ångest för allt

 
 
 
Jag vet inte om det alltid varit så eller om det börjat nu, men jag får ångest över exakt allting nu för tiden, utan vetskap om varför. Jag får ångest varje gång jag tittar mig själv i spegeln, jag ser bara en kort och tjock människa stå där mittemot mig. Jag vet att jag måste gå ned i vikt, i och med hur jag ser ut och vad jag väger, men när jag då tittar mig i spegeln ser jag inte samma person, då ser jag mig inte som så tjock. Jag vet att jag är tjock, men jag har för dåligt självförtroende och är för omotiverad för att ens försöka bli smal, eftersom jag vet att det aldrig kommer hända. Jag har gått upp i vikt sedan förra sommaren, vilket verkligen gör mig deprimerad. Om jag inte tycker att jag är fet (bara tjock) hur såg jag då ut för ett år sedan? Mina gamla kläder sitter tightare och jag känner hela tiden hur min dubbelhaka visar sig. Även om jag vet det så äter jag som förut - "det spelar ju endå ingen roll".
Jag har försökt gå ned i vikt det senaste året, men när man är rätt många i familjen och de fortfarande äter chips och godis osv, så är inte det det lättaste, iallafall med min negativitet. Jag vet att jag bara klagar, men jag vet endå att den enda som kan göra något åt detta klagandet är jag själv. Ingen annan kan göra så att jag går ner 10 kg, ingen kan börja äta nyttigt och motionera åt mig - allt hänger på mig.

Jag skulle övningsköra idag, men såfort jag ska göra det får jag ångest och inte vågar köra. Jag vet att man måste övningsköra för att kunna ta körkort, men varje gång jag ska köra får jag ångest och det känns som att jag ska krocka eller åka ned i diket, fast jag vet att det inte kommer hända.
För några veckor sedan började jag jobba lite på Hemköp, och jag var jätte nervös inför mina första timmar där, men det gick bra. Min mamma jobbar också där, och hon hade jobbat varje gång jag varit där, men en dag skulle jag jobba utan min mamma. Jag hade ångest hela kvällen, dagen innan. När jag var på mitt andra jobb kände jag ingenting, men när jag skulle gå hem mellan passen började det komma igen - ångesten. När mamma skjutsade och lämnade mig så brast det, jag började gråta i bilen pga den ångesten jag hade, men när jag väl hade gått in så gick det hur bra som helst.

Jag får ångest varje gång någon av mina kompisar är med någon annan kompis, utan mig. Självklart får de vara det, men varje gång det blir så känner jag mig bara misslyckad och utanför. Jag vet inte varför, men det blir så. Jag umgås med vissa själv också, och jag tror inte att mina andra kompisar misstycker, det gör dock inte jag heller, även om det kanske låter som det. Jag misstycker inte, jag tycker att dom får umgås hur mycket dom vill utan mig, men jag får av någon anledning ångest varje gång. 
Jag får ångest varje gång jag tänker på att jag snart är 18 år och aldrig varit med om ett riktigt förhållande. Jag förstår varför, men vem endå får jag ångest varje gång. Jag får även ångest varje gång jag tänker på att jag knappt har några vänner längre, men vet ni vad? Jag förstår det också. Jag förstår varför folk inte vill umgås med mig. Förr var det inget problem, men nu, de senaste åren, har jag förlorat fler och fler vänner, utan någon egentlig anledning. 

Jag får ångest varje gång jag får ett D som betyg på en uppgift. D är rätt bra, men jag är aldrig nöjd om jag får något lägre än ett C. När det händer känner jag mig kass och värdelös, fast jag vet att det finns de som har svårigheter och knappt får ett E. Jag måste ha kontroll över allt jag gör, vilket gör att jag inte är spontan och, utan att tänka efter, blir jag ofta "ledare" i en grupp, om jag känner mig bekväm. Att jag tar på mig "ledarrollen" har bara att göra med att jag vill ha kontroll. När jag och Sara åkte till Stockholm hade jag inte planerat fullt hur vi skulle ta oss från Grönan till Stockholm, vilket gjorde så jag hade ångest hela dagen - jag måste ha kontroll. Ibland är det bra, men många gånger är det inte det. Andra kan tycka att det är bra, men det gör inte jag. Ibland måste jag säga till folk vad de ska göra, vilket jag tycker skapar dålig relation mellan oss. Om jag kontrollerar vad min kompis ska göra så kan det förstöra våran relation, vilket jag vet har hänt. Jag hatar att jag måste ha kontroll över allt. Jag hatar att jag känner mig dålig så fort jag får ett betyg under C, eftersom jag smittar av mig på andra. Jag hatar att jag kan få andra människor att känna sig dåliga. Förlåt.
 
Jag vill inte ha ångest vad jag än gör. Jag vill inte vara så himla feg och få ångest över exakt allt, till och med småsaker, men hur ska jag göra så jag inte får det?  Jag hade gärna ändrat så mycket på mig själv, men det går inte.